Archive for april 2010

Matteproblem vecka 17

Mattebloggen har en inofficiell tävling i att lösa matematikproblem. Skicka in din lösning med motivering till valentina.chapovalova@gmail.com, så har du chansen att vara med på topplistan och vinna priser. Har du någon fråga om veckans problem, posta den i kommentarerna eller maila mig. Lycka till!

En och samma fredagsfilm startade samtidigt på två televisionskanaler. Ena kanalen delade upp filmen i stycken om 20 minuter och sände 2 minuter långa reklampauser mellan filmstycken. Den andra kanalen delade upp filmen i 10 minuters-stycken och hade reklampauser som var 1 minut långa istället. På vilken kanal slutade filmen först?

Lösning till problem vecka 15

På ett 10×10-bräde finns en pjäs i varje ruta. En tillåten operation är att välja en diagonal som innehåller ett jämnt antal pjäser och ta bort en valfri pjäs från den diagonalen. Hur många pjäser kan man som mest ta bort med hjälp av sådana operationer?

Lösning:

Först och främst uppskattar vi hur många (eller snarare hur få) pjäser måste verkligen vara kvar på brädet.

Från början har vi 18 diagonaler med ett jämnt antal pjäser, och 20 med ett udda antal pjäser, totalt 38 stycken diagonaler. Vi kallar framöver diagonalerna för ”jämna” och ”udda” beroende på vilket antal pjäser som står på dem för tillfället.

Hur förändras detta antal när vi utför operationer? Jo, vi tar ju bort en pjäs från en jämn diagonal, så den diagonalen kommer att bli udda. Men varje pjäs står på två stycken diagonaler. Så den andra diagonalen kommer också att förändra sort.

Så antingen blir det jämn->udda och udda->jämn, vilket totalt sett inte förändrar antalet udda respektive jämna diagonaler eller så blir det jämn->udda och jämn->udda, vilket minskar antalet jämna diagonaler med 2 och ökar antalet udda diagonaler med 2.

På slutet, när vi inte längre kan utföra några tillåtna operationer, kommer antalet udda diagonaler alltså vara minst 20. Men en udda diagonal kan inte vara tom (för att 0 är ett jämnt antal). Så 20 är det minsta antalet icke-tomma diagonaler på slutet.

Varje pjäs kan bidra till max 2 diagonalers ”icke-tomhet”, vilket betyder att det måste finnas åtminstone 10 pjäser kvar på slutet.

Och det finns ett exempel på hur man kan ta bort pjäser på ett sådant sätt att det blir precis 10 kvar. Notera att om brädet målas schackrutigt, så kommer de vita diagonalerna inte ha något att göra med dem svarta (precis som en löpare alltid måste gå på samma färg under ett schackspel).

Därför om vi ta bort pjäserna från de vita rutorna så att det blir 5 kvar, så kan vi göra detsamma med de svarta rutorna (genom symmetrisk borttagning). Så här kan man ta bort från de vita rutorna, siffrorna nedan anger ordningen:

Matteproblem vecka 16

Mattebloggen har en inofficiell tävling i att lösa matematikproblem. Skicka in din lösning med motivering till valentina.chapovalova@gmail.com, så har du chansen att vara med på topplistan och vinna priser. Har du någon fråga om veckans problem, posta den i kommentarerna eller maila mig. Lycka till!

Thomas skrev ner alla dagar i en viss månad på en rad: 123456789101112… Sedan målade han över 3 av dagarna (som var hans kompisars födelsedagar) och inga övermålade dagar var precis efter varandra. Det visade sig att alla omålade områden består av exakt lika många siffror. Kan den första dagen vara oövermålad eller måste den vara övermålad?

Lösning till problem vecka 14

Eli och Tiffany är kompisar och bor i grannhus. Eli bor på nummer 4. Om Tiffany ska ta den kortaste vägen till Eli, så spelar det ingen roll på vilken sida hon springer runt hennes eget hus. Bestäm numret som Tiffany bor på.

Lösning:

Om Tiffany springer till höger när hon kommer ut följer hon den röda vägen, om hon springer till vänster följer hon den blåa:

Den blåa vägen är 4 steg längre än den röda just nu, men de ska i slutändan bli lika långa.

Eftersom långsidan på Tiffanys hus är 8 steg totalt, måste 2 av dem  gå till den blåa vägen och 6 till den röda för att det ska jämna ut sig. Alltså bor Tiffany på nummer 6.

Transformationsmatrisen – del 3

Det här är fortsättningen på inläggen Transformationsmatrisen – del 1 och Transformationsmatrisen – del 2. I de två första delarna behandlades begreppen bas och vektorernas koordinater i olika baser.

Hur bestämmer man en transformationsmatris?

För att bestämma en matris, vilken som helst matris, är det ett nyttigt första steg att ta reda på matrisens storlek. Det vill säga hur många rader och kolonner den borde ha.

En mxn-matris är en matris med m rader och n kolonner. När en matrismultiplikation sker, händer följande med storlekarna:

mxn-matris gånger nxk-matris resulterar i en mxk-matris

Som ni ser äts det mittersta talet (n) upp, och de andra två kvarstår (m och k) och ger stoleken på resultatmatrisen.

I vårt fall känner vi inte till storleken på vänstraster matrisen (som ska bli transformationsmatrisen), men på de andra två (de är vektorer, kolonnvektorer, som är då kx1-matriser). De är, eftersom vi är i 2 dimensioner, 2×1 matriser.

Alltså: mxn matris gånger 2×1-matris resulterar i en 2×1-matris. Hmm, den siffran som äts upp är i alla fall 2, det vill säga n=2. Och m ska vara samma som den första siffran i resultat, så också 2.

Vi söker en 2×2-matris och en dum men ofta fungerande lösning är att köra brute force, det vill säga ansätta
Transformationsmatrisen=\left(\begin{array}{cc}a &b\\c &f\end{array} \right)

Nu ska vi faktiskt minnas vad det var vi höll på med från början. Vi ville bestämma en matris som omvandlade vektorer från standardbasen till bas d.

Det ska alltså bland annat funka för själva basvektorerna.

Ett sätt

Som exempel kan vi välja standardbasvektorer, men jag väljer basvektorerna i basen d. Orsaken är att vi känner till koordinaterna för dem både i bas d, nämligen d_1=\left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right)_d, d_2=\left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right)_d och i standardbasen, nämligen d_1=\left(\begin{array}{c}1 \\-1\end{array} \right), d_2=\left(\begin{array}{c}1 \\1\end{array} \right).

Vi kan då ställa upp:
\left(\begin{array}{cc}a &b\\c &f\end{array} \right) \cdot \left(\begin{array}{c}1 \\-1\end{array} \right) blir \left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right)
samt
\left(\begin{array}{cc}a &b\\c &f\end{array} \right) \cdot \left(\begin{array}{c}1 \\1\end{array} \right) blir \left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right)

Och utförande matrismultiplikation som vanligt, även om a, b, c och f är okända, får vi:
a-b=1
c-f=0
a+b=0
c+f=1

Det ekvationssystemet kan vi lösa för hand: addera ekvationerna med a och b ledvis, då får vi 2a=1, så a=½, b=-½. På liknande sätt c=½, f=½.

Så transformationsmatrisen=\left(\begin{array}{cc}1/2 &-1/2\\1/2 &1/2\end{array} \right).

Men man kan göra samma uppgift på flera olika sätt, detta glöms alldeles för ofta när man läser matematik.

Ett annat sätt

Vad händer till exempel om vi istället väljer standardbasvektorerna? De är vektorerna \left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right) och \left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right) i standardbasen, men vad är de i bas d? Vi kan gissa det eller räkna ut det, ett arbete som kommer löna sig ska det visa sig.
\left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right)=xd_1+yd_2
\left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right)=x\left(\begin{array}{c}1 \\-1\end{array} \right)+y\left(\begin{array}{c}1 \\1\end{array} \right)

vilket ger ekvationssystemet x+y=1, -x+y=0 (det liknar lite det vi fick i del 2), som i sin tur ger oss 2y=1 och således y=½, x=½ . På liknande sätt med andra standardbasvektorn:

\left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right)=zd_1+wd_2
\left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right)=z\left(\begin{array}{c}1 \\-1\end{array} \right)+w\left(\begin{array}{c}1 \\1\end{array} \right) som ger ekvationssystemet z+w=0, -z+w=1, som ger 2w=1 och således w=½, z=-½ .
Bekanta tal, eller hur?

Vi har alltså \left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right)_{st}=\left(\begin{array}{c}1/2 \\1/2\end{array} \right)_d och \left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right)_{st}=\left(\begin{array}{c}-1/2 \\1/2\end{array} \right)_d

Vad är då belöningen för denna möda?
Jo, om vi nu ställer upp matrisekvationen precis som innan, fast med nya vektorer, ser vi följande:
\left(\begin{array}{cc}a &b\\c &f\end{array} \right) \cdot \left(\begin{array}{c}1 \\0\end{array} \right) blir \left(\begin{array}{c}1/2 \\1/2\end{array} \right)

\left(\begin{array}{cc}a &b\\c &f\end{array} \right) \cdot \left(\begin{array}{c}0 \\1\end{array} \right) blir \left(\begin{array}{c}-1/2\\1/2\end{array} \right)

Och utför man matrismultiplikationen med variablerna får man:
a+0=½
c+0=½
0+b=-½
0+f=½

Praktiskt, eller hur? Utan mycket extra möda får vi igen \left(\begin{array}{cc}a & b\\c & f\end{array} \right)=\left(\begin{array}{cc}1/2 &-1/2\\1/2 &1/2\end{array} \right)

Det är just den här andra metoden man i allmänhet använder för att ta reda på transformationsmatriser generellt. Vi tittar på ett lite mer generellt fall i nästa del.

Matteproblem vecka 15

Mattebloggen har en inofficiell tävling i att lösa matematikproblem. Skicka in din lösning med motivering till valentina.chapovalova@gmail.com, så har du chansen att vara med på topplistan och vinna priser. Har du någon fråga om veckans problem, posta den i kommentarerna eller maila mig. Lycka till!

På ett 10×10-bräde finns en pjäs i varje ruta. En tillåten operation är att välja en diagonal som innehåller ett jämnt antal pjäser och ta bort en valfri pjäs från den diagonalen. Hur många pjäser kan man som mest ta bort med hjälp av sådana operationer?

Lösning till problem vecka 13

Eli bor i ett höghus med 9 våningar. Han kan åka hiss från sin egen våning till den första och då tar det 1 minut.

Men han når inte knappen till sin egen våning, eftersom han är så liten. Istället trycker han på den högsta knappen han når och därefter går han upp. Hela vägen upp tar 1 minut 10 sekunder.

Hissen har samma hastighet både upp och ner och Eli går upp två gånger så långsamt som hissen. Vilken våning bor Eli på? (Observera att basvåningen är samma som första våningen det vill säga våning nummer 1.)

Lösning:

Om Eli behöver 10 sekunder mer än om man åkt hiss betyder det att han gick i 20 sekunder, eftersom han förflyttar sig upp hälften så snabbt.

Om han gick uppför en våning innebär det att hissen färdas 1 våning upp på 10 sekunder. Eftersom han åkte hiss i 50 sekunder skulle han då ha åkt upp 5 våningar.

Om han gått 2 (eller fler) våningar på sina 20 sekunder skulle det innebära att hissen åkt upp 10 våningar (eller fler), vilket är omöjligt eftersom det bara finns 9 våningar i huset.

Han måste alltså ha gått upp en våning efter att ha åkt upp 5 våningar med hiss. Om han startade på våning 1 har han då tagit sig 6 våningar upp till våning 7.

Matteproblem vecka 14

Mattebloggen har en inofficiell tävling i att lösa matematikproblem. Skicka in din lösning med motivering till valentina.chapovalova@gmail.com, så har du chansen att vara med på topplistan och vinna priser. Har du någon fråga om veckans problem, posta den i kommentarerna eller maila mig. Lycka till!

Eli och Tiffany är kompisar och bor i grannhus. Eli bor på nummer 4. Om Tiffany ska ta den kortaste vägen till Eli, så spelar det ingen roll på vilken sida hon springer runt hennes eget hus. Bestäm numret som Tiffany bor på.

Lösning till problem vecka 12

Du har hittat en skatt som består av 6 stycken antika mynt. I skattkistan låg en lapp som berättade om att ett av mynten är falskt. Det väger inte lika mycket som de riktiga mynten (de riktiga mynten väger lika mycket). Men det stod inte ifall det vägde mer eller mindre än ett riktigt mynt.

Till ditt förfogande har du en vanlig våg. Den visar summan av vikten på alla mynt som du lägger på vågen vid ett tillfälle.

Hur kan du bestämma det falska myntet genom tre sådana vägningar?

Lösning:

Säg att våra mynt är a, b, c, d, e samt f. Låt a+b beteckna den sammanlagda vikten av a och b, och så vidare.

Väg först a, b tillsammans och c, d tillsammans. Om a+b=c+d, så vet vi att antingen e eller f är falskt. Väg nu d och e tillsammans. Om d+e=c+d, så är f falskt, annars är e falskt.

Om a+bc+d, så vet vi att a, b, c eller d är det falska myntet (och att e, f är äkta). Vi vet att a+b=x och c+d=y. För att bestämma vilket mynt som är falskt så väger vi a, c och e.

Om a eller b är falskt
Då väger ett äkta mynt lika mycket som y/2. Om a är falskt, väger a+c+e så mycket som (a+b)+e=x+y/2. Om b är falskt, väger a+c+e lika mycket som tre äkta mynt, det vill säga a+c+e=y/2+y/2+y/2=3y/2.

Om c eller d är falskt
Här resonerar vi på liknande sätt. Eftersom a, b är äkta, så väger ett äkta mynt lika mycket som x/2. Om c är falskt, så väger a+c+e=a+(c+d)=x/2+y. Om d är falskt, så väger a+c+e=x/2+x/2+x/2=3x/2.

Eftersom vi vet vad x och y är lika med från de första två vägningar och vi vet att de är olika, så kan vi avgöra vilket av resultaten vi får. De möjliga resultaten för a+c+e är x+y/2, 3y/2, y+x/2 och 3x/2 och då är respektive myntet a, b, c, eller d falskt.