Några av mina andra lektioner i Linjär Algebra II gick inte lika bra som den första. Ett litet tag in på lektionen märkte jag att eleverna tyckte att det jag pratat om var för svårt, för tråkigt eller kanske för lätt – de började gäspa. Vänder man sig mot klassen med jämna mellanrum kan man lätt märka ifall de följer med och lyssnar eller om de tänker på annat. Är de inte inne i vad jag säger så snackar de kanske med grannen eller halvsover.
Vad gör man då? Nervositeten stiger, rösten darrar, man försökte skämta för att liva upp dem lite, vilket inte brukar gå så bra. Inte ens färgglada vektorer på tavlan hjälper. Då skulle det varit bäst att avbryta med en uppgift så de själva får jobba, men det är inte säkert att de kommer göra det, de är ju för oinspirerade och uttråkade.
I andra grupper går lektionen bra allra från början, är det en del som lyssnar uppmärksamt, så sprids den inställningen i hela gruppen. Alla mina skämt går hem och blir uppskattade (ok, åtminstone några)! Efter genomgången tar något trötta elever rast och nästa timme arbetar flitigt på egen hand.
Jag tänkte att detta berodde på något sämre förberedda lektionerna i första fallet, kanske de olika uppläggen av kursen för de olika grupperna. Kanske berodde detta på elevernas bakgrunder eller matematikkunskaper.
Men nu ser jag att just hur underhållande lektionen blir, hur kul eleverna har, beror på gruppsammanhållningen. Har ni märkt att de duktiga eleverna ofta är minst två och de sitter bredvid varandra? Det är svårt att komma på alla frågor och funderingar på egen hand. Har ni märkt att eleverna har det roligare på rasterna om det finns bra gruppsammanhållning? Senaste lektionen kallade mina elever varandra för ”linjärt beroende” och drog massvis med matteordvitsar :D Yeah!
Intresset för saker de lär sig spelar också stor roll förstås. Därför är målet för en lärare att från dag ett fixa:
1. Gruppsammanhållning genom en gemensam uppgift eller stor diskussion där alla verkligen är involverade (behöver inte handla om matte).
2. Intresset för kursen. Dra några problem eller exempel relevanta för elevgruppen eller människor i allmänhet.
Punkt 2 kan också appliceras på läraren, om man tar exempel som man själv tycker är intressanta så låter de oftast också intressantare (dock så bör man se upp med att ta alldeles för ”intressanta” problem då de lätt blir obegripliga för andra).
Sant, tycker man fysiska tillämpningar är tråkiga, så är det svårt att framföra ”intressantheten” i dem.
Intressant.. Jag kanske är lite udda, men jag kör på att tjata i dem kunskapen. I takt med att folk gäspar inser man att fler och fler förstår. När väl alla gäspar (vi utgår från en modell där en student kan ha tvåå (läses: två och endast två, jfr. omm) ansiktsuttryck: gäspande eller frågande, och dessa inducerar en partition på klassen av studenter) går jag vidare. Eftersom jag bara undervisar lektioner ägnar jag mig mer åt struktur än inspiration. Min övertygelse är att det är det studenterna söker. Vad anser du?
Jag gjorde mycket som du förut, men sedan började jag tycka att kunskap är inte någonting som kan överföras från lärare till elev, som någon fysisk enhet. Snarare tror jag på att kunskap skapas när eleven upptäcker saker själv (inte allt, men säg fyller i detaljerna i bevisen).
Annars så är många som du säger: de vill ha strukturerade uppgifter, som löses på tavlan, och de skriver av lösningar utan att tänka efter så jättemycket. Jag menar att studenterna i början av utbildningen inte vill det som är bäst för dem :)
Frågan är hur mycket inverkan på gruppsammanhållningen en enskild lärare kan ha. I vissa kurser känner de varandra sen tidigare och vet precis vilka konflikter som finns, i andra är de helt nya för varandra. Vissa kurser har man väldigt få lektioner på sig att få med sig eleverna, under andra omständigheter kan man under flera år bygga upp en relation till elever i efterföljande kurser.
Att påverka gruppsammanhållningen i klassen är ett gigantiskt, långsiktigt projekt. På kort sikt finns det en del andra tricks. Något som jag säkert upprepat många gånger tidigare, men tycker är jätteviktigt och samtidigt verkar ha en enorm och direkt effekt är tonläget när du pratar. Variera det. Lek med rösten. Tonläget kan signalera oseriösa bikommentarer som lättar upp stämningen. Tonläget, tillsammans med den hastighet du pratar kan signalera sådana saker som ”nu tar vi ett steg tillbaka och försöker inse vad vi *egentligen* gjort”. Att lyssna på föreläsningar från Teaching Company ger jättebra träning för det här, oavsett ämne är de experter på att använda sin röst för att göra ämnet intressant, de har ju varken möjlighet till att visa kroppsspråk eller ha direkt interaktion med studenten.
Ja, förstås menade jag inte gruppsammanhållningen på lång sikt, det går inte i mitt fall med 5 lektioner per grupp. Men säg att ljuset i hela byggnaden släcks eller jag dansar på bordet under en lektion – då har de nåt gemensamt att prata om! (Eller så gör man något mer väsentligt för ämnet).
Ska kolla upp föreläsningarna, tack för tipset!